Helena Gripenbergs ungdom - från finsk fröken vid Smolna-institutet till husfru på Hertonäs gård

06.12.2020 kl. 10:35
En av de allra intressantaste personerna som levt på Hertonäs gård måste vara Helene Gustava Bergbom, född Gripenberg (1851-1932). Hon var den sista frun på Hertonäs gård, en högutbildad, musikalisk, kosmopolitisk kvinna som talade fyra språk flytande. Hon gifte sig senare med John Bergbom och blev husfru på Hertonäs gård. Läs mer nedan!

Helene Gripenberg föddes 12 mars 1851 i Uleåborg. Modern Margareta Frosterus var hemmafru och fadern Gustaf Gripenberg kammarråd. Hon och hennes fyra syskon blev moderlösa då Margareta avled i lungsot när Helene blott var fem år gammal. Fadern gifte om sig fyra år senare med Wilhelmina Geschwend, det var brukligt vid denna tid att änkemän gifte om sig så fort som möjligt eftersom man ansåg att alla barn behöver en mor eller modersfigur. Helene kom dock inte att stå så nära sin styvmor, men nämner i sina memoarer att hon inte stått nära sin mor heller då den senare redan då Helene föddes varit ganska sjuk. Familjens trotjänarinna Sjöberg, kallad Pää, fungerade istället som Helenes föräldrafigur och förtrogna.  


Helene Bergbom (f. Gripenberg, 1851-1932). Foto: SOV.

Två år senare, efter att först ha undervisats av sin ryska guvernant i ryska, tyska och franska, inledde hon sina studier i tyska Reichbergska skolan och senare i pastor Strengs skola, även den tysk. Som trettonåring flyttade hon till S:t Petersburg för att som frielev börja på det väl ansedda Smolna-institutet, ett internat för adelsflickor. Skolan hade grundats 100 år tidigare av kejsarinnan Katarina II i ett försök att förbättra flickors utbildningsnivå, och Helene hade turen att vara med om hundraårsjubileet, som hon även beskrivit i sina memoarer. I firandet ingick bl.a. en storslagen mässa i Smolnas katedral som kejsarfamiljen deltog i.  

Undervisningen på Smolna-institutet bestod av språkstudier (främst ryska, franska och tyska), samt geografi, dans, musik, vett och etikett, allt som en ung fin dam kunde tänkas behöva kunna. Föräldrar skickade sina döttrar till Smolna för att de skulle få en internationell, tidsenlig och kulturell uppfostran. I sina memoarer berättar Helene att skolan ofta tog eleverna på kulturbesök till teatrar, operor och baletter. Under sin tid där visade det sig Helene också var en begåvad pianist, och uppmuntrad av sin morbror började hon uppträda inför publik. Musiken blev snabbt hennes passion. 

Flickornas hälsa måste vara god innan de antogs till Smolna, en läkargranskning ingick innan de kunde börja skolan. Helene skriver att doktorn kallade henne klen, men ändå lät henne börja där. Hon fick vänja sig vid långa dagar, kalla skolsalar och små matportioner, för att inte tala om att det mesta gick på ryska, ett språk hon vid inskrivningen inte behärskade så bra. De andra eleverna hjälpte henne dock med läxorna och hon blev snart en av dem. Dagarna inleddes och avslutades med bön, och däremellan hade flickorna fyra måltider, sex timmar skola, en eftermiddagspromenad och lite fritid.    


I Hertonäs gårds museums första våning presenteras Bergboms liv och möbler. Foto: EAW 2020.

Helene gjorde, efter att hon lärt sig bättre ryska, väl ifrån sig under sina tre år på skolan, och när hon utexaminerades fick hon en silvermedalj för sina prestationer. Faktum var att hon hade det allra högsta vitsordet i klassen, med guldmedaljen som förlänades eleven med det bästa resultatet gick inte till henne eftersom hon inte gått hela sin skolgång i Smolna och inte var ryska. Vid sjutton års ålder var hon alltså färdig med studierna och redo för det som hon i sina memoarer kallar för “det skrämmande [vuxen]lifvet.” 

Helene Gripenberg utexaminerades 1867 från Smolna-institutet och återvände sedan till sin fars gård utanför Viborg. Hon var rådvill och visste inte riktigt vad hon ville göra med sitt liv. Hennes passion, musiken, tyckte familjen att var en för osäker karriärbana. I stället prövade hon sin lycka som guvernant, men utan större framgång. Genombrottet kom då hon fick jobb som lärarinna i Fredrikshamn. Senare fick hon studera pianospel i Dresden i två år med hjälp av välgörare samt stipendier. Efter detta hann hon arbeta en kort tid som pianolärare Helsingfors innan hon år 1882 gifte sig med den ett år äldre småkusinen John Bergbom, ägare till Hertonäs gård.

Källor: 
Backman, Sigbritt: Hertonäs gård, från säterier till museum, Helsingfors 2016. 
Bergbom, Helene: Minnen, Familjeupplaga, 1975.  
Morand-Löfving, Elisabeth: Kejserlig uppfostran, finländska flickors skolgång vid Smolna-institutet i S:t Petersburg, Helsingfors 2017.